kanjagtankamigattalskadig

När jag träffade T så tänkte jag som så många gånger förut att jag skulle vara modig, att jag kunde vara någon som jag inte är. En orädd person som kan falla och lita på att någon tar emot innan jag landar i gruset.
Det gick fint i början, men sen kom rädslan och jag sprang.

Du gör nog bäst i att glömma mig.

Jag vet inte vad som hänt om han gjort det, om han inte sprungit efter mig och övertalat mig att stanna. Jag vet inte hur jag hade mått nu eller om jag hade haft någon annan. Men jag är väldigt säker på att jag inte haft honom, och han är trots allt den enda jag vill ha.